Livskraft – bilder av ett träd
author — PIA SIRI ISAKSSON
published in — Verk
year — 2021
Livskraft – bilder av ett träd
Livskraft – bilder av ett träd

I varje människa finns det ett träd, och i varje träd finns det en människa. Jag känner det, trädet vandrar i människan….

Artur Lundkvist

Livets träd. Offerträdet. Kunskapens träd. Världsträdet. Träd är de kanske viktigaste varelserna på vår jord. Ja varelser. Läser boken Träd i urbana landskap [1] som varit central i många av de projekt och texter jag jobbat med både under min utbildning inom miljövetenskap och stadsplanering och senare i mitt arbete. Inledningsvis skriver Sjöman och Slagstedt om människans förhållningssätt till träden, hur de allra flesta de kommer i kontakt med inom sin forskning berättar om en direkt personlig relation, ofta med ett specifikt träd, särskilt under barndomen. Vi verkar upprätta en dialog med träden omkring oss, som vänner att söka frid, tröst och trygghet hos? Träden kan konsten att lyssna. De har lyssnat länge. Särskilt gamla träd, med ofattbart mycket erfarenhet samlad i barken. Vi borde lära oss lyssna mer på dem. Författarna funderar kring trädens centrala plats i våra kulturer, att kanske handlar det från början om deras förmåga att bli väldigt gamla och imponerande stora? Liksom om trädens rent existentiella och materiella betydelse för vår överlevnad. Även idag, i vår högteknologiserade värld, är det få saker som så tydligt har förankring i både dåtid som framtid, som träd och trä. Träd är centrala i stadsplanering, ovärderliga. Ack så viktiga och idag ack så försummade och misshandlade. De växer nästan överallt på jorden, är avgörande för vattenbalansen och luftkvaliteten. Många forskare menar att de är vår enda räddning, det enda vi har att sätta emot skenande klimatförändringar. Ändå är flertalet av jordens skogar hotade. Av snöd och kortsiktig vinning är vi beredda att ge oss på jordens andningsorgan och förmåga att läka. Likt en grasserande coronapandemi av oanade proportioner angriper vi detta sköra klots lungor, bränner upp och skövlar skogarna som genererar luften vi andas, som renar vattnet vi dricker. Det sker i Amazonas, det sker i Indonesien, i Ryssland… i snart sagt alla länder där det finns skog att ta av… det sker i allra högsta grad i Sverige.

Träd motverkar och modererar torka och översvämningar, erosion och jordflykt. De skapar förutsättningar för odling och regenererar utarmade jordar. De ger skugga och svalka, de ger mat och ved, material och virke. Träd sträcker sig över tidsrymder vi bara kan ana och binder samman generationer som vårdat, lekt och vuxit under samma lind, ek, lönn eller ask…. Senare tids forskning öppnar upp nya dimensioner av trädens existens och deras förmåga till kommunikation över stora avstånd i både tid och rum. Fast kanske är det inte alls ny kunskap, utan något vi alltid vetat men sedan lyckats förtränga och glömma bort? Trädet fyller en viktig, ofta helig funktion i nästan alla kulturer och religioner, det har en avgörande plats i våra myter och berättelser. Jag läser en text om folkrörelser och protester, hur få saker förmått ena folk över politiska läger och åsikter som kampen om olika träds vara. Se almarna i Kungsträdgården till exempel, finns det någon annan företeelse som engagerat människor ur så skilda samhällsgrupper och skapat protester som till sist lett till politisk hörsamhet, vad gäller stadsplaneringen i Stockholm?

Med rötterna djupt ner i jorden och grenverk som sträcker sig högt upp i himlen är de pelarna som håller samman tillvaron, början och slutet – förutsättningen för det liv människan levt i urminnes tider. De andas in koldioxiden vi utandas och utandas syret vi andas in. Följ bladets fina nerver som bildar mönster till förväxling lika våra egna blodkärl och lymfsystem. Vi föreställer oss att vi är olika alla andra livsformer. Att vi kan ställa oss på sidan av och betrakta världen utifrån och glömmer att vi speglar oss i allt som växer och lever omkring oss, med oss och i oss. Och vad mer, vi vore inget alls utan det. Utan dem. Detta myllrande liv av oavbruten rörelse och något mer; kommunikation och interaktion. Hur alla system kommunicerar och interagerar, inte bara inom den egna gruppen utan med alla andra system på alla olika nivåer. Det är när vi tror vi kan sluta lyssna, när vi struntar i sammanhangen det går fel. Långsamt höjs allt flera röster för att återskapa den förståelsen. För att reparera sambanden. För att lyfta fram synergier och helhetstänkande i ljuset. Här kommer också konsten in. Konst med sina rötter i det djupast mänskliga; att förstå, att uttrycka och just kommunicera, såväl yttre som inre världar. Den djupa acceptansen inom konsten att livet rymmer så mycket mer än det som kan mätas och vägas och värderas utifrån en nationalekonomisk skala. Hur bilder, ord, musik, dans… flätar en väv mellan det synliga och det osynliga, mellan det fysiska och det sinnliga. Här finns det fortfarande utrymme för allt det sköra, starka, storslagna och lågmälda som inte längre riktigt får ta plats i en värld organiserad av marknadskrafter. Vad är meningen med konsten? Vad fyller den för funktion? Vad har den för berättigande till försörjning och fortlevnad om den inte klarar sig själv…? Retoriska frågor, vi alla som är eller varit verksamma i detta fält, som vägrar räta in oss i leden, har försökt besvara. Svaret är att skapande hänger samman med de djupaste och uråldrigaste linjerna i människans historia. Kanske är det just det som gör oss till människor? Det är som vatten, genomsyrar allt och rör sig på alla plan och i alla material. Sammanhängande. Livgivande. Levande.

Jag blir presenterad för Nicolai Howalts projekt Old Tjikko, på en hundpromenad under en av senvinterns mörka kvällar där vi slirar fram mellan isfläckarna. Old Tjikko är namnet på Sveriges och kanske världens äldsta träd, en mager gran på ett i övrigt ganska kalt fjäll i Dalarna. Det har anor niotusen år bakåt i tiden, samma genbas, samma grundstomme, samma individ, även om såväl rotsystem som stam och krona växlat genom årtusendena. Niotusen år, det hissnar, hamnar bortom allt vad minnets begreppsvärld omfattar. Niotusen år är sjutusen år före vår tideräknings början. Bodde det ens människor här då? Inlandsisen kan knappt ha dragit sig tillbaka från dessa karga marker när Old Tjikko i riktigt unga år bestämde sig för att slå rot på detta fjäll? Hur såg världen ut då? Vad såg denna idag så ensliga gran omkring sig medan den växte? Hur har landskapet förändrats? Har det förändrats?

Howalts svartvita bilder skapar en sorts utsträckt kollage av olika exponeringar från samma plats och vinkel av samma träd. Fastän att det är kopior av samma bild, ger de en stark förnimmelse av förändring över tid. Det är en blandning av drömskt poetiska, flyktigt ljusa och ogenomträngligt mörka bilder. Granen framträder som en skiftning i skira gråtoner och en detaljrikedom som för tankarna till storformatsfotografering och oändligt skärpedjup. Howalt använder ett måleriskt formspråk tätt sammanfogat med det historiskt dokumentära. Bilderna förmedlar tidlösheten hos den gran som levt och formats av sin hårda omgivning sedan de första träden började etablera sig här, efter att istiden drog bort för ca tiotusen år sedan. Fotografierna i sig framhäver känslan av uråldrighet genom att de kopierats på gamla, analoga fotopapper av varierande sort och kvalitet, med sinsemellan olika mängd silver och ljuskänslighet kvar. De kunde lika gärna ha skapats under fotografiets barndom som idag. Men det konceptuella greppet placerar projektet i sin samtid. En samtid som har rötterna fast förankrade i både forntid och framtid. Old Tjikko har presenterats både som utställning och bok. De enskilda bilderna i serien skulle kunna vara kontaktkopior från ett 8×10” negativ, eller de skulle kunna härröra från glasplåtar från en svunnen tid, vissa utfallande på pappret, vissa med vit ram… som betraktare kan vi fundera över det tillsynes upprepade och samtidigt så olika. En lek med det visuella, som en återspegling av trädet självt genom årtusenden; samma träd i både samma och olika skepnad.

Old Tjikko ingår i ett större forskningsprojekt [2] för att öka förståelsen för hur den fjäll- och fjällnära naturen (kommer) påverkas av vår tids klimatförändringar. Såväl utställningsbilderna som bilderna i boken åtföljs av ett omfattande textmaterial om den forskning som pågår inom området. Genom analyser av rotfragment och gamla sediment med rester av urtidsträd vill man kartlägga hur trädlinjen förskjutits under svängningar i klimatet de senaste 12000-8000 åren. Ur undersökningarna framträder en bild som förändrar vår uppfattning av granen som en relativt sen invandrande art för 2000-3000 år sedan. Kanske levde Old Tjikko och hens, inte fullt lika välkända släktingar, faktiskt här redan innan inlandsisen bredde ut sig!? Kanske sträcker denna tillsynes bräckliga lilla grans varande sig oändligt många fler årtusenden bakåt i tiden än det är rimligt att föreställa sig? En styrka och anpassningsförmåga långt större än vi trott vara möjligt. Tidigare antaganden har vilat på att flora och fauna överlevde på varmare breddgrader medan inlandsisen hade den norra hemisfären i sitt grepp. Ny forskning [3], som projektet Old Tjikko ingår i, tyder istället på så kallad cryptic refugia, att vissa växter och arter, bland annat gran, istället lyckats hitta gömställen att övervintra på under de hundratusen år som inlandsisen låg kilometertjock över vår del av världen. Old Tjikko med gelikar, har således genomlevt både varmare och väsentligt kallare klimat än vårat. Förutom att de visat en förmåga att bida sin tid i ordets fulla bemärkelse. Om niotusen år är en ofattbar tidsrymd, är denna nya spännvidd svindlande.

Världsträdet bredde ut sin väldiga krona långt före vår arts gryning. Det vaggade och närde oss under vår uppväxt och levnad, hur illa vi än lönade det tillbaka. Betryggande, verkar det även kunna hålla ut långt bortom vår egen krympande horisont? Människan har inget kryptiskt gömsle att söka tillflykt till, men det finns nog en skreva djupt ner i berggrunden för livets träd.

PageLines